Senaste inläggen
Orsaken är att högerpopulistiska, ofta främlingsfientliga partier har rönt valframgångar. Trots att många väljare som röstat på dem är missnöjda med brister i välfärden är dessa partier i parlamenten underlag för borgerliga regeringar. Så är det även i Sverige.
I Danmark regerar Moderaternas och Folkpartiets systerpartier, som har knappt 40 procent, med stöd av Dansk Folkeparti på cirka 13 procent.
I Italien sitter högerpopulister i Silvio Berlusconis regering, liksom i Österrike periodvis. I Frankrike gynnar valsystemet de borgerliga partierna. Men Le Pens parti skulle få framgångar om det vore nationellt val, visar regionalvalen nyligen. Högerextrema partier har även ökat i valen i Belgien och Nederländerna.
Nästa helg är det riksdagsval i Finland. De borgerliga partierna, främst Moderaternas och Centerns systerpartier, har regerat i åtta år. Enligt mätningarna mer än fördubblas populistiska Sannfinländarna med ledaren Timo Soini till cirka 16 procent. Kanske tar de plats i regeringen, eftersom de borgerliga partierna kanske inte får majoritet i riksdagen.
De gröna i Finland, alltså Miljöpartiet, är de som tydligast har tagit avstånd från Sannfinländarna och deras politik för minskad invandring, EU-motstånd, upphöra med obligatorisk skolundervisning i svenska och annat.
De Gröna satt med i Finlands regering fram till dess att den beslutade att bygga nya kärnkraftverk för några år sedan. På DN-debatt i går föreslog Miljöpartiets avgående språkrör Maria Wetterstrand att två kärnkraftverk avvecklas fram till 2014. Hon hänvisar till utredningar som visar att tillgången på ström blir så pass god så att det ska kunna gå.
Det är bra att visionen om att avveckla kärnkraften får konkreta mål. Det gick bra att avveckla kärnkraftverken i Barsebäck, i närheten av Malmö och Köpenhamn, varav det äldsta var från 1972. Det är några år sedan. I Oskarshamn är det äldsta verket byggt samtidigt som det äldsta i Barsebäck var, 1972.
När och i vilken ordning kärnkraftverk ska avvecklas kan diskuteras. Men det är viktigt att det planeras för när nästa verk ställs av så att inte avvecklingen åter läggs i malpåse i takt med att rapporteringen från kärnkraftsolyckan i Fukushima avtar.
I går presenterade den borgerliga regeringens fyra partiledare, med statsminister Fredrik Reinfeldt i spetsen, extra anslag på järnvägsområdet. Det blir 800 miljoner kronor utöver de anslag på 5,3 miljarder kronor som föreligger för i år vad gäller underhåll av järnvägar.
En debatt om detta är mycket eller lite utbröt. Regeringen framhåller att ökningen är ganska stor, på 15 procent.
Kritiker, inte bara S-ledda oppositionen utan även avgående styrelseordföranden i SJ Ulf Adelsohn, anser att det inte är mycket i sammanhanget. Underhållsbehovet skulle behöva ökas med 25 miljarder kronor de närmaste fem åren, enligt Trafikverket. S-linjen är att det behövs närmare den siffran, fem miljarder kronor mer per år, än regeringens knappt en miljard.
Det var ett fåtal rika finansmän som rådde för bankernas agerande. De kan hållas ansvariga, inte den lilla befolkningen på Island. I praktiken kommer det mesta av skulderna att täckas av Icesaves konkusbo.
Island sägs kunna nekas att gå med i EU till följd av sitt nej. Jaha. Numera vill troliga valvinnaren i EU-mönsterlandet Finland gå ur EU. Så ett nekat medlemskap i EU, där man får betala för problem i Irland och snart även Portugal, är inte skrämmande.
Att det kan bli svårt att få lån från IMF kan Island ta med ro. Ingenstans där IMF, tack vare sin utlåning, lagt sig i hur ett land ska skötas med privatiseringsfixering och annat har resultatet blivit lyckat.
Island hotas nu att dras inför internationell domstol. Det kan landet leva med. Island kan ju rent av vinna en sådan rättegång.
Varför har förresten Storbritannien och Nederländerna så dåligt skydd för bankkunder i detta uppkomna läge där förluster för dem uppstår?
Sverige ska köpa militära helikoptrar. Det blir 15 amerikanska av modell Black Hawk. De ska Sverige ha i väntan på att egna helikoptrar blir klara, om tio år. Länge gick svensk vapenindustri hand i hand med försvaret. Försvaret utgjorde en trygg kund med stor volym som gjorde att nya modeller av vapen kunde tas fram. I omvärlden kunde en del av dem säljas, ibland med framgång men i vissa fall knappt alls. Det berodde inte alltid på att vapnen var dåliga. Orsaken var, och är, att handeln med vapen är en del av säkerhets- och utrikespolitiken, vilket gör att andra faktorer än kommersiella spelar roll. Ett land som vill hålla sig väl med en stormakt köper hellre vapen från den än från lilla Sverige, även om den svenska vapenprodukten är bra.
Försvarsindustrin har dock länge varit stark och påverkat beslut hos försvaret och politikerna. De senare har haft svårt att se till allmänhetens bästa, att köpa billigare vapen från andra länder. Så länge Sverige var neutralt samt hade en ekonomisk styrka att hålla sig med ett kostsamt försvar gick det bra att prioritera inhemska försvarsindustrin. Nu är den tiden över.
I Sveriges radios Godmorgon, världen! diskuterade i går tre ledarsideschefer S-ledaren Juholts utnämning av talespersoner. Paneldeltagarna ansåg att S-ledningen därmed består av oerfarna politiker som aldrig varit ministrar. Det anser de inte är bra. Men borgerliga politiker har nästan alltid varit oerfarna vad gäller ministererfarenhet. Fälldin, Bildt och Reinfeldt hade inte varit ministrar innan de blev statsministrar. Enda borgerliga politikern sedan 30-talet med ministererfarenhet som blivit statsminister är Ola Ullsten. Att Juholt utnämnt nya personer på ledande poster sägs vara fel. Hade han behållit före detta ministrar hade även det varit fel. Ministeroerfarna politiker kan det gå bra för, se på Reinfeldt och Borg!
Historieprofessorn Dick Harrison blev så chockad när han kastades in i den pågående hetsiga språkdebatten i Finland efter deltagande i ett seminarium i Vasa. “Jag måste tidigare ha levt i en skyddad verkstad under mina besök i Finland”. Om deltagande fennomaner som Kirsi Virtanen och finskhetsförbundets Sampo Terho uttryckte han sig “Debatten påminner om Völkischer Beobachter (Nazisternas huvudorgan) på 1930-talet med judarna utbytta mot finlandssvenskarna.”
Om man vill förstå lite av debatten kan man läsa politiska redaktören och ledarskribenten på Vasbladet Kenneth Mynttis bok “Svenskan på offensiven eller på intensiven”. Söderströms förlag 2010. Boken är intensivt debatterad. Länge var det svenska språket makthavarnas språk. Runeberg och Topelius skrev på svenska. Språkstridigheter är inget nytt i Finland. Vid firandet av ”Svenska dagen” år 1933 utbröt häftiga gatustrider i Helsingfors mellan finskhetsivrare och finlandssvenskar. Polisen fick lov att använda vattenkanoner för att lugna ned stämningen.
Sammandrabbningar mellan svenska och finska studenter förekom under flera år. Dåvarande ordföranden i finska friidrottsförbundet senare presidenten Kekkonen krävde att alla som representerade Finland i en olympiad skull ha ett finskt namn. Det gjorde att den åländske löparen Frej Liwendahl som var en av Finlands bästa löpare inte fick åka till OS i Amsterdam 1928. Han vägrade att ändra (förfinska) sitt namn. Andra idrottsmän föll emellertid till föga för Kekkonens maktspråk. Harri Lagerström böt efternamn till Larva. Eino Borg kallade sig för Eino Purje. Kekkonen krävde också att idrottsledarna skulle prata finska. Organisationen AKS (Akademiska Karelska Sällskapet) som under 1930-talet pläderade för ett ”Stor-Finland” drev också en hätsk kampanj mot det svenska språket.
Idag är finskhetsivrarna samlade främst i två politiska partier. Centerpartiet och Sannfinländarna. Det som ”äktfinska” debattörer ondgör sig över är den så kallade tvångssvenskan som många anser vara förnedrande och förmynderi. Varför skall man tvinga majoriteten (95 procent) lära sig tala minoritetens språk? Samtidigt som den svenskspråkiga säger sig ha rätt att kräva svensk service överallt.
Språkgrälet mellan befolkningsgrupperna har pågått mer eller mindre intensivt i 150 år. Under vinter- och fortsättningskriget rådde ”borgfred”. De försonliga tongångarna i språkdebatten har också i stort sett gällt under efterkrigstiden till Sannfinländarnas uppdykande på den politiska arenan. Nu är de lika stora som Centerpartiet och Socialdemokraterna och väntas finnas med i regeringen eftrer valet i april. Sannfinländarnas karismatiske ordförande Timo Soini har till och med nämnts som statsministerkandidat.
Soini har kontroversiella åsikter om invandrare, EU, abort, kvinnopräster och inte minst skolsvenskan. Samtidigt har finlandssvenskarna uppmärksammat en alltmera större övertro på större finskspråkiga förvaltningsstrukturer, generationsskiftet bland ledande politiker har gjort att färre kan uttrycka sig på svenska språket, Matti Vanhanen var den förste statsministern som inte kunde uttrycka sig på det andra språket. Hans efterträdare som statsminister och ordförande i centerpartiet Mari Kiviniemi har ytterligare retat upp finlandssvenskarna genom att i samtal med ryska ledare ställt sig positiv till att svenska skall ersättas med ryska som språk för barnen i östliga kommuner.
Förfinskning av tingsrätter, polisförvaltningar, tvångsannektering av Sibbos starkt svenskspråkiga västliga område, nerläggningen av Ekenäs BB, ifrågasättande av den militära utbildningen för de svenskspråkiga vid Dragsvik i Ekenäs. 2005 års beslut att det andra inhemska språket inte längre var obligatoriskt i studentexamen Allt detta räknas som ”domänförluster” av de svenskspråkiga. Vidare har fram till 2009 antalet formellt tvåspråkiga kommuner minskat från 43 till 34.
Vilka är då de ”svenska områdena” i Finland? Traditionellt har man räknat Nyland, Åboland, Åland och Österbotten. Förutom Åland är det kusttrakterna som befolkas av finlandssvenskarna. Så har det sett ut sedan 1100- och 1200-talet.
Frågan är om tvåspråkigheten oavsett det nuvarande politiska grälet kommer att överleva på sikt. Även i de svenska kärnområdena i Österbotten som Närpes och Korsnäs ser man som sommarobservatör över tid att finskan är på kommande. Arbetsmarknaden för de ungdomar som bara kan svenska blir allt mindre och då är Åland och Sverige alternativet. Den äldre generationen håller fast vid sina svenska tidningar, kungahuset och svenska TV- kanaler men det verkar vara den sista generationen som identifierar sig mera väster - än österut.
Även till Malung kommer våren. Värme och smältvatten. Min hund Stina nosar nyfiket på den västerdalsjord som blottats när jag promenerar runt med henne i det villakvarter där DDs man i trakten, Rolf Johansson, bor. Han är uppvuxen i bruksorten Hallstahammar, och frågar man honom om Tore Skogman lyser ansiktet upp. Hit flyttade han med sin fru, Elisabeth, 1971. Hon har hela huset fullt av pelargoner; plantorna står i alla fönster och hon är medlem i föreningen zontrotsarna - alltså trädgårdsodlare som utgår från att också Malung kan vara ett trädgårdsparadis.
Rolf Johansson jobbade länge som lärare i naturvetenskapliga ämnen men efterhand tog skrivandet över. Bygden känner han, såsom bara en inflyttad, med sin extra nyfikenhet, kan känna den. Någon bättre vägvisare genom trakterna kan man knappast ha. Han hejar på folk, slänger käft, ser underfundig ut och sitter vid ratten när vi färdas mot fjällen, Rolf, jag, DDs tidningschef Lennart Håkansson och hunden Stina.
Rolf pekar på allt vi ser och berättar. Sedan 2008 heter denna vidsträckta kommun Malung-Sälen, men som Rolf säger:
-- Det var ju tre kommuner som slogs ihop och det brukar sägas att Lima är det där bindestrecket mellan Malung och Sälen.
De nio milen mellan från Malung till Sälen går längs älven. Enstaka frötallar skymtar på bergshöjderna men det känns verkligen som om man sakta men säkert rör sig in i en annan värld: Butikerna där skidutrustning säljs blir allt vanligare. Vid Limedsforsen står en skulptur - bekostad av Limas besparingsskog - av Sixten Jernberg i karaktäristisk pose; denne 82-åring kan än idag dra fulla hus på en bygdegård när han berättar om sina olympiska bravader.
Ändå var det inte den skidgiganten som skulle förändra hela denna del av Dalarna, utan en annan, mer fåordig: Ingemar Stenmark. För så är det: Tideräkningen som gäller här är före eller efter Stenmark. När han fick hela Sverige att stanna av på sjuttiotalet, satte han samtidigt igång denna ruljans som idag antagit enorma proportioner i form av Sälens skidanläggningar.
Själv är jag inte mycket till utförsåkare, men i Kläppen har jag och min familj hyrt stuga för några år sedan. Jag var över fyrtio när jag första gången åkte slalom och det var väl egentligen bara på grund av min politiska övertygelse som jag trots allt vågade mig på några röda backar.
Ett enda besök i Kläppen säger inte mycket om den skidgalax som vuxit upp i Sälen på några årtionden. Är detta Dalarna? Den frågan ställer man sig förundrat. Har den nya, kommersiella turistgalaxen kanske släckt ut det urgamla västerdalska vemodet?
Ja, Stefan Sundström är här igen med nu med en CD som känns som den sista barrikaden, i en tid då de flesta vikt ner sig och accepterat Alliansens politik bara för att det blivit mer i den egna plånboken. Där står då Stefan Sundström upp och håller fanan högt.
Det är stökigt skramlig vispoprockpunkprogg, allt på en gång alltså. Det är rått och raspigt och Stefan Sundström nästan spottar ut texterna. Han lägger kraft bakom orden och musikerna ger en mullrandee tyngd.
Stefan Sundström har själv skrivit allt utom tre låtar. Två kommer från Västerbrokören och så finns Ebba Gröns Slicka uppåt Sparka neråt med. De egna låtarna är dels gamla och dels nya.
Stefan Sundström är på stridshumör. Här ska det bedrivas politik. Han känns som den siste samurajen, den siste rebellen, den ende upprorsmakaren eller är han den förste, den som övervintrat, den som aldrig vikt ner sig.
Framför scenen finns 800 fans som trivs och följer med. På scenen är det fullt ös, ett enormt tryck och ett otroligt sväng..
Ja, det är 800 fans som finns där, ett bevis på att Stefan Sundström inte står ensam, det finns fler rebeller eller som åtminstone har lite av upprorsmakare i sig.
Låtarna framförs i en blandning som passar. Det blir en helhet. Stefan Sundström är i form och ett stort band och en kör öser på. Det blir så rörigt och stökigt som det ska vara och så rätt med en entusiastisk publik som lyssnar och lever med. Det är Stefan Sundström i högform.
Jag blir glad av det här, men det finns säkert många som inte blir så glada att höra att det finns en saltströare kvar som kan få det att svida i såren. Stefan Sundström är en saltströare och i Rosenbad kan man inte slå sig till ro.
Stieg Larsson granskade Sverigedemokraterna och dess utlöpare Nationaldemokraterna. Den som tvivlar på SD:s bruna rötter rekommenderas att läsa hans gamla artiklar som nu finns återutgivna mellan bokpärmar. De utgör viktiga tidsdokument. Han var inte rädd att ta debatten och han hade dessutom förmågan att hålla minst två saker i huvudet samtidigt.
Nu skrev han inte bara om rasism och främlingsfientlighet. Han gick även till storms mot kvinnovåld, nyandligheten och pseudovetenskapliga discipliner som astrologi. Stieg Larsson skrev snabbt, hårt och välformulerat. Tyvärr riskerar hans betydelse som granskare och opinionsbildare att försvinna i den allmänna kommersiella yran runt Milleniumböckerna och den uppslitande arvstvisten. Nej, det är samhällsproblemen som på allvar borde diskuteras och inte böckernas kommersiella underhållningsvärde eller skvallret mellan en änka och Stieg Larssons släktingar.
Hon har tidigare vunnit första pris – Poem of Europe Award – i Féile Filíochta International Poetry Competition. I höstas debuterade hon med diktsamlingen Blå slagg på marken. Merit Åhs Janbrinks poesi är befriande läsning. Här finns inget inåtvänt diktjag eller exkluderande språk för en minimal krets av läsare. Här finns i stället ett återkommande vi som gärna och ofta berättar om kollektiva minnen från en Bergslagskommun det vill säga Ljusnarsberg. Den geografiska platsen utgör kraftkällan i Merit Åhs Janbrinks lyrik.
Hon lyckas sakta och metodiskt mejsla fram Bergslagen i olika inre bilder. Hon skildrar landskapets själ betraktad med en medmänsklig riktpunkt. Dikterna är förhållandevis korta och raska i steget. Författaren har tydligt läst av sin trakt och hittat rätt tonläge. Verserna rimmar inte men de har en tydlig rytm och skulle vara sångbara i händerna på rätt tonsättare.
Merit Åhs Janbrink bär Bergslagens alla gråtonade klanger i kroppen och blodet. Hon förstår nyanserna och laddar sina versrader med viss gåtfullhet. Diktsamlingen påminner läsaren om Bergslagens långa historia. Här flyter landskap, människor och djur samman. Gruvhålen förblir mänskliga avtryck i all sin omänsklighet. Hur bergen övergetts när den tömts på sitt rika innehåll. Det var med malmen som landet byggde sitt välstånd på. Arbetare som lojalt lät sig hissas ned i de djupa schakten för att utföra sitt eviga sisyfosarbete. Att bryta sig fram i underjorden.
Hon diktar även om svedjefinnarnas hårda kamp mot vildmarken. Om alla dessa fattiga människor som röjde mark och satte bo i de mest otillgängliga av trakter. Blå slagg på marken är inget annat än en samling bluesiga och smått lakoniska dikter som skildrar gemenskap och förluster förorsakade av en gruvnedläggning. Så här kan det låta:
expansion i alla ära
men det är när blåsbälgen sjunker ihop
det verkligen händer
Det finns en tydlig sorg men även något helt annat. Det handlar om den där typiska trotsiga sinnesstämningen som bara kan uppstå i en trakt som länge klassats som ett hopplöst utflyttningsområde i nedförsbacke, där känslan av att inte ge upp trots motvind och elakt förtal, skapar förnyad kraft. Vissa dikter bärs fram med en känsla bestående av naturlig förtröstan. Nej, Bergslagen är ännu inte någon svunnen industriepok som många tycks tro.
Alla olika tidsåldrar pågår ännu sida vid sida. Bolmande rök från skorstenar lägger sig som dimma över gammal industrihistoria i brukssamhället. I Bergslagen kan man ännu höra hur industriblodet ännu pulserar i ådror och artärer. Jag läser Blå slagg på marken samtidigt som det berättas om planer att starta gruvbrytning på nytt i Grängesberg. I Garpenberg har man redan fattat ett sådant historiskt beslut. Vemodet speglar sig i ljuset. Motsägelselustan tar spjärn på nytt.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
|||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 |
12 |
13 | 14 |
15 |
16 |
17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
||||
|